Rulla vaden med foamroller

Annonser

Alla kan träna har flyttat till www.allakantrana.se

Nu har jag(duktiga Lisa) fixat så att bloggen ligger på en egen domän, allakantrana.se vilket innebär att den här sidan inte kommer att uppdateras mer. Hela bloggen är flyttad dit och du som läser kommer inte att märka någon skillnad, förutom kanske någon liten driftstörning nu i början.

Välkomna tillallakantrana.se och följ gärna Alla kan träna på Facebook där jag lägger nya inlägg, gemensamma träningar och annat.

expressen

När två löpare cykeltränar


Jag och Annika cyklade lite MTB igår. Vi ska tävla ihop på lördag i en kort sprinttävling i Örebro, KFUM Multisport sprint. Vi har inte tränat så mycket ihop på sista tiden och i vintras då det blev en gemensam träning i veckan var det löpning som gällde. På cykel var det första gemensamma träningen och vi väntade rätt så intensivt på att herr Springannika skulle komma hem och ta barnen, vilket han faktiskt gjorde på utsatt tid. Exakt.

På mountainbike är det liksom ingen vits med att åka och ”finåka”, i alla fall inte om man är löpare och vill träna upp sig på att köra i skogen. Jag cyklar med många duktiga cyklister och har lärt mig den hårda vägen att det där med att finåka, det gör man inte så ofta på mountainbike. Det är mer fullt ös. Mjölksyra i benen från första tramptaget, skrev Annika på sin blogg, så illa var det kanske inte, men vi körde på. Vi tog en runda Annika sett ut med hälften grusväg och hälften stig med en avstickare upp till toppen på slalombacken såklart där utsikten var så här fin:


Jag har sagt det förut och jag säger det igen – hitta en kompis att träna med, det blir minst dubbelt så kul! Att vi dessutom körde rundan en kvart snabbare än Annika brukar, det gick liksom av bara farten. Med en paddling kvar på schemat imorgon är vi hyfsat förberedda för lördagen. Det kommer att bli en enkel, snabb bana som det ser ut och det ska bli jättekul att tävla ihop för första gången.

Det är lika jobbigt för alla

Så är det. Lika jobbigt för alla. För mig, dig, mannen, grannen och kenyanerna. Kenyanerna? Som springer så lätt, så lätt. Halvmaran på samma tid som grannen gör milen. Ja. Det är lika jobbigt för Kenyanerna. Den som leder loppet skulle också springa fortare om det gick, precis som jag. Marit Björgen är lika trött på spurten som jag i den där skidmördarbacken.

Så brukar jag tänka på intervaller och framförallt tävlingar. Det är precis lika jobbigt för den som kommer först, som för den som kommer sist, om båda gör sitt yttersta. Det är en liten tröst.

Välbesökt öppen träning


Ikväll körde jag en öppen träning i intervallform. Tolv entusiastiska tjejer dök upp och det blev ett bra intensivt pass som ändå var anpassat så att alla kunde hänga med. Uppvärmning, löpskolning, intervaller, plankor och nerjogg. Vad mer kan man önska sig?


Tack för en bra kväll tjejer!


Annika min vapendragare var hjälpryttare


Anna spurtar på en intervall


Gemensam uppvärmning


Man måste planka

Jag vågade! Rubrikernas kvinna idag

Jag kan inte riktigt greppa att jag vågade. Vågade ge Expressen en gravidtjockisbild på mig själv där jag ser ut som en strandad valross. Det känns som en del i min egen process mot det där tillståndet jag vill vara i, läs mer i ett tidigare inlägg – Att trivas i sin egen kropp. Jag är som sagt visserligen gravid på bilden, men jag kan lova att det är mer än bara gravidkilon. På före-bilden vägde jag strax över 100 kilo och på efter-bilden väger jag 68-69, beroende på om jag är nytränad, nybajsad eller nyäten. Jag ser på bilden att jag ser stark och lite stolt ut. Det är väldigt viktigt för mig att signalera att jag har en kropp som orkar, mycket viktigare än att signalera att jag har kämpat med vikten. Jag känner mig nöjd med både bild och text även om det aldrig riktigt blir så som man hade tänkt sig i tidningen.

Den största mosse jag sett


Igår kväll blev det träning med Marcus och Kalle. Vi cyklade stig till en mosse eftersom Kalle särskilt hade efterfrågat att springa på en sådan. Det måste finnas tusentals mossar i Sverige som heter Stormossen, men så hette i alla fall den här(också). Vi cyklade till mossen, la cyklarna där och sprang en lov över mossen. Den var blöt. Den var också den största mosse jag sett. Vi gick och sprang om vartannat, och jag försökte känna mig lite som Tomas Wassberg eller nån annan skidåkare man har hört talas om som toktränade på mosse typ på 80-talet.

Jag tror inte vi rörde oss så fort som Wassberg med tanke på att vi trampade ner oss med jämna mellanrum. Jag brukar lite skämtsamt kalla oss för BMI-gruppen, vilket inte är ett så dumt epitet på folk som oss. Vältränade skulle många säga. Överviktiga, eller på gränsen till, säger BMI. Vi flöt i alla fall inte ovanpå, men oavsett det så var det en fantastiskt fin tur. Jag önskar att jag hade haft några bilder från mossen, men det var inte läge att börja blogga precis.

Jag är jättenöjd med träningen som tog tre timmar drygt. Marcus och Kalle är inga killar jag hänger med på cykel eller löpning och det var en snodd inblandad även idag. Snodd är bra. Drar man får man känna sig stark och blir man dragen är det stor hjälp. Bra folk. Bra träning. En bra kväll helt enkelt.


Kalle och Marcus