Så tjock du har blivit!

I förrgår kväll fick jag den här kommentaren ”Men så tjock du har blivit! Du måste ha lagt på dig några kilo.” och fick mer eller mindre en chock. Detta har legat och gnagt sedan dess:

Jag har, liksom så många andra tjejer, levt ett liv där ätproblematik, viktnoja och kroppsfixering har fått spela en alldeles för stor roll. Sedan tidiga tonåren har jag till och från plågats av en ganska jobbig relation till mat, självuppfattning, självkänsla och allt det där. Jag har aldrig haft en diagnostiserad ätstörning eller ätproblematik, men jag har haft väldigt jobbiga perioder kopplat till min vikt, min kropp, vad jag har ätit och inte ätit och hur andra tycker att jag ser ut. Jag har överätit och gråtit, jag har späkt mig, jag har hoppat på olika dieter, gömt mig i för stora kläder och försökt komma i för små, räknat kalorier och vägt mat. Och vägt mig själv. Oj, vad jag har vägt mig, i perioder många gånger om dagen. Jag har levt långa perioder i mitt liv då jag har tänkt på mat eller vikt varje minut, hela dagen. Det har varit det första som slagit mig på morgonen och det sista jag tänkt på innan jag somnat. Som en ständigt närvarande grå, blöt filt som har tagit glädjen ur väldigt mycket.

De senaste åren har jag tagit många stora kliv mot en normal relation till mat och min egen kropp, och jag skulle nog kalla mig för tillfället ganska frisk. Jag har gjort en viktresa, men jag har också gjort en resa inne i mig, där jag har närmat mig det tillstånd jag helst av allt skulle vara i, att jag trivs i min egen kropp. Jag har accepterat mina förutsättningar och jag har tagit död på många gamla viktdemoner på vägen, jag har lärt mig att sluta jämföra och jag har fått vett att uppskatta saker med min kropp som är ganska fantastiska.

Så kommer kommentaren: ”Men så tjock du har blivit! Du måste ha lagt på dig några kilo.” och jag blev som sagt mer eller mindre chockad. Jag har inte ”blivit tjock”. Jag har inte lagt på mig några kilo. Jag är i mitt livs form. Jag springer fortare och cyklar bättre än jag nånsin gjort. Jag är starkare, smidigare och mer välformad än jag nånsin varit. Jag mår bättre i min kropp än jag nånsin gjort och när jag tittar mig i spegeln är jag nöjd. Jag är ingen tunn person. Jag är satt och lite krallig, har långt ifrån en löparkropp. Med 68 kilo till mina 170 centimeter är jag mer en noshörning än en gasell, men jag har verkligen inte blivit tjock.

För några år sedan eller femton hade den kommentaren kunnat förstöra väldigt mycket för mig. Faktiskt så kan en kommentar som den, sagd på fel sätt vid fel tillfälle till fel person förstöra ett helt liv. Många människors ätstörning börjar just med en kommentar av den typen. Själv har jag så mycket i bagaget att jag kan låta en kommentar som den köra mig rakt ner i källaren under en liten stund men jag kommer snart upp igen. I det här fallet behövde jag bara några timmar på mig för att komma ut på rätt sida, och jag kunde gå och lägga mig i någorlunda balans. Igår kunde jag slicka mina sår och idag mår jag bra igen.

Jag valde att dela med mig av detta eftersom jag vill uppmana dig att tänka på vad du säger. Ett skämt i all välmening kan bli så fel och få så stora konsekvenser. En uppriktig kommentar kan vara ödesdiger. Du vet aldrig vad den andra personen har varit med om. Och till dig som delade med dig av dina tankar om min kropp vill jag säga:

JASÅ? DU TYCKER ATT JAG HAR BLIVIT TJOCK? STACKARS DIG.